Gästbok

Skriv ett gästboksinlägg

2010-08-27 09:09:43

Hej har beställt för att överleva,men ej fått någon bok ännu. Kan bero på att jag befinner mig i Thailand. Sen om intresse finnes så vill jag skriva en bok med dig. Vi känner ju inte varandra mer änn att vi skriver. MEn jag var med om en tragisk bilolycka för ca 14 årsedan med krossat ansikte,medvetslös och skallskadad. Ingan viste om jag skulle klara mig. Därefter så fick jag lära mig först vem jag själv var och se alla runtom mig. Jag fick lära mig läsa räkna och skriva, och jag började träna min förlamning med att jobba med lera. Det gick såppas långt att jag startade ett eget förretag. Men fick ingen hjälp alls.Kärleks problem,skar mig med kniv och livet kändes hopplöst. Men jag skrev dikter bara och jag kände ändå glädje i det jag gjorde.Men Dikter jag ville så mycket mer.Men Kärleken lös. Nu sitter jag nere i Thailand och försöker att hitta motiv det finns ju så mycket att skriva om, men mina tankar ser någon,vem finns det någon, något som passar för mig, har ofta migsjälv att titta på, lite före olyckan och lite efteråt. Jag skulle vilja läsa de två böckerna för att sedan kunna fråga dig om du skulle vilja prova ett möte mellan våra grupper
i just en Roman.För att binda ihop människor såsom livet lär. Vi kann lära känna varabdra via Datorn så vore jag mycket tacksam.
Emanuel Olsson

SVAR: Hej Emanuel! Vad roligt att du vill läsa mina böcker, och att du vill skriva om det du har varit med om. Du verkar ha mycket viktigt att berätta! Tyvärr har jag inte möjlighet att skriva tillsammans med dig, men jag tycker absolut att du ska fortsätta skriva på egen hand! Och Thailand är ju en väldigt inspirerande miljö att arbeta i.

2010-08-25 07:00:27

Halloj!
Jag läser till uska med inriktning mot psykiatri. Ska snart ut på första praktiken, vilket är både spännande och läskigt! Frågar dig som fd. patient vad JAG som praktikant bör tänka på? Kommer troligtvis träffa många manipulerande patienter som vill veta en hel del om mig, t.ex var jag bor, heter, ålder m.m. Jag lämnar aldrig ut min adress till okända personer och jag vill endast presentera mig med förnamnet. Är detta ok? Vad är största missen man som ny ska undvika? Vilka frågor bör jag INTE ställa till patienterna? Tänk gärna på när du var patient, vad uppskattade du och vad gillade du inte. Jag vet att alla är nya i början och gör misstag, men när man jobbar med människor så är det inte ok att göra en del misstag. Nu blev det långt mail, men du får gärna maila mig och svara om du inte vill skriva här i gästboken.
Hälsningar Marie

SVAR: Hej Marie! Jag tror inte du behöver vara orolig. Många tycker det är lite läskigt att gå ut på praktik inom psykiatrin, för det är en främmande värld där man inte riktigt vet vad man ska förvänta sig. Det är självklart okej om du bara vill presentera dig med förnamnet och som vårdare vill man ju alltid hålla någon form av professionell distans. Jag skulle inte berätta min adress för mina patienter inom den somatiska sjukvården heller. Men jag tror inte du behöver vara så rädd för att stöta på manipulerande patienter som vill "komma åt dig". Jag har aldrig träffat någon sådan inom slutenvården, vare sig som patient eller som sjuksköterska. De finns självklart, men de tillhör undantagen och dem kan man råka ut för i det vardagliga livet också.
En sak som jag tycker är väldigt viktig att komma ihåg när man arbetar i psykiatrin, är vilken speciell miljö det är och hur det påverkar människor. Hur skulle jag själv känna och bete mig, om andra människor plötsligt kom och sade att jag inte fick gå ut när jag vill? Det är inte konstigt att vissa tycker det är väldigt jobbigt och att man då blir extra sårbar, lättkränkt osv. När någon mår dåligt eller bli upprörd är det bättre att ta ett steg bakåt och verka lugn och trygg, än att trycka på larmet och låta fem vårdare brotta ner personen. För hur skulle man själv känna om man blev nedbrottad? Ja, som du förstår är det lätt att hamna i en ond spiral.

De människor du kommer träffa inom psykiatrin är helt vanliga människor som befinner sig i olika typer av kriser. Jag tror inte det finns några specifika frågor man ska undvika, det handlar som i alla sociala sammanhang om att känna sig för vad som funkar. Däremot tror jag du kommer långt med att bara vara intresserad och genom att vilja förstå hur patienterna mår och tänker. Det är inte heller fel med vårdare som tar initiativ, till exempel att gå en promenad eller spela ett spel. Istället för att sitta i personalrummet när du får tid över, sätt dig gärna hos patienterna! Då får du en guldstjärna i kanten. Hoppas du får en bra praktik!

2010-08-24 18:50:12

Hej Sofia!
Jag läser till uska och ska snart ut på praktik på Sankt Sigfrids Sjukhus. Känner du till detta sjukhus och kan du isåfall berätta lite? Skulle även behöva lite tips och råd inför min stundande praktik. Det enda jag vet är att jag kommer att pendla mellan två avd. Den ena med patienter som liknar din livshistoria och den andra avd. är psykoser. Allvarligt talat är jag inte riktigt bekväm med att vistas bland psykospatienter. Vad gör jag t.ex om dem hör röster som säger att jag är en ond personal som ska dö? Vad svarar man på hallucinationer? En del ser ju syner och lever i sin egna lilla värld. Ska man "hålla med" om det dem ser eller ska man hålla dem till verkligheten? Det kanske kan vara provocerande om man inte håller med? Vad tror du? Och vad är det för missar jag INTE ska göra på min praktik? Tack på förhand!
Johanna S.

SVAR: Jag vet inte så mycket om allmänpsykiatrin vid S:t Sigfrids sjukhus, så jag har lite svårt att säga vad du kan vänta dig där. Men generellt tror jag inte du behöver vara så orolig för att någon skulle bete sig aggressivt eller hotfullt mot dig. Det sker så oerhört sällan helt oprovocerat, och som student kommer du aldrig stå i den situationen att du ska tvinga en patient att ta sin medicin, göra som läkaren säger etc. Jag har träffat otroligt många psykiatriska patienter med olika typer av psykiska sjukdomar. Som tonåring bodde jag under ett halvårs tid på en intensivvårdsavdelning för patienter med akuta psykoser (jag var däremot inte psykotisk), men jag har aldrig känt mig rädd för någon patient.
Psykoser kan verka läskigt för att det är så främmande och svårt att förstå. Men en sak som har hjälpt mig att bemöta det väl, är att tänka på hur svårt det måste vara för patienten. Tänk till exempel att tro att alla rum är buggade, att all personal är korrumperade och att alla är ute efter en ... Det måste vara en fruktansvärd skräck. Psykoser är en grym sjukdom, men människan där bakom är som vilken människa som helst.
Nu är visserligen inte psykoser mitt starkaste område, men i samtal med en person som är psykotisk brukar jag inte "gå in" i vanföreställningarna, men jag försöker å andra sidan inte heller tala personen till rätta och få honom att inse att det bara är hallucinationer. Jag tycker det fungerar bättre att ställa frågor och visa att jag lyssnar genom att "hmma" och använda kroppsspråket. Om en psykotisk person berättar att det står en hotfull person i hörnet kan jag absolut bekräfta att det måste vara en väldigt skrämmande syn. Det är ju patientens verklighet. Däremot bekräftar jag inte vanföreställningarna på så vis att jag säger "Var, jag ser honom inte!" och inte heller säger jag emot honom, att det inte står någonting i hörnet. Som sagt, det är hans verklighet och det måste vara otroligt frustrerande att inte bli trodd på av sin omgivning. Det skulle vem som helst bli. Så några goda ledord att ha med sig kan vara att det aldrig är fel att bekräfta känslan/upplevelsen (jag förstår att det måste kännas fruktansvärt), men däremot behöver man inte bekräfta vanföreställningen. Din handledare kan säkert tipsa dig om böcker om du är intresserad av att läsa mer om sådant här, och kanske han eller hon har fler goda råd till dig!

Jag tror säkert det kommer att gå bra på din praktik! Med genuint intresse och en vilja att förstå kommer man långt.

2010-08-23 09:15:41

Hej!
Jag har läst Zebraflickan tidigare, och den var väldigt bra. Nu fick jag För Att Överleva av min KP och den är så bra! Den kommer jag definitivt ge till mina föräldrar och närmaste att läsa, och de är väldigt intresserade av att läsa den också. Äntligen så kanske de får lite mer insikt i hur det känns, då ens egna ord kanske inte alltid räcker till. Jag är 22 år nu, gått på DBT, samtal, och har nu efter flera år äntligen börjat komma ut och ska ev få praktik. Känns läskigt men nödvändigt. Snart kanske man äntligen kan ha ett "vanligt" liv. Nåja, ska inte dra för mycket nu, men ville bara säga tack för För Att Överleva! :)
Jenny

SVAR: Åh, vad roligt att du tycker om "För att överleva"! Och det vore ju fantastiskt om du kunde använda den för att få dina föräldrar att förstå dig bättre. Och vilken bra KP du har, som fixade boken till dig! Tack för att du skrev och berättade!

2010-08-22 21:00:05

Hej Sofia.
Jag kommenterade på din blogg en gång och fick svar. Men nu ligger jag med Zebraflickan bredvid mig och tänker. Jag trodde aldrig någon skulle kunna veta hur det kändes. Men nu vet jag, att det visst finns sånna där ute i världen som vet.
När jag läser boken känns det så fel. Orättvist. Orättvist att andra har sådan makt över en, och att det finns många som lever i den värld som jag gör just nu.
För ett drygt år sedan blev jag inlagd på SCÄ pga min anorexi. Jag var 13 år då och jag var som ny i den sjuka värld bakom de låsta dörrarna på slutenvården. Att dag som natt vistas med så många andra sjuka tjejer blev man van, det var normalt. När jag låg inne var jag den yngste patienten på avdelningen och de andra var från 16-40 år. Jag vet inte hur man ska säga, eftersom jag fortfarande är sjuk. Men att se personer som ser ut precis som man själv vill se ut, är svårt. Man blir ännu mer peppad på det sjuka och djävulen i huvudet växer sig bara större och större.
Jag var så uttråkad och det enda vi gjorde var att studera varandras kroppsdelar från topp till tå. Det där slitna håret, gråa ansiktet, trötta och ledsna ögonen, den dåliga hållningen och framför allt den sjukligt magra kroppen - det var så vackert, tyckte vi alla. Jag ville också se ut som den där tjejen framför mig som duktigt åt upp sin mat men ändå var sådär vacker. Istället satt jag där med min groteska fula och äckliga kropp medan självhatet växte för varje sekund.
Man blir liksom beredd på att göra ALLT för att bli den sjukaste, drottning på avdelningen, det enda man var bra på.
Med ett LPT på sig, då klassades man som sjuk. Det var jag och två till, sen var det de andra, de vackra och smala men inte fullt så sjuka som oss. Mina utbrott av ångest när djävulen sparkade mig i magen och slog mig i ansiktet fylldes dosetten på med fler och fler mediciner, antidepressiva och lugnande men som inte bet på min döda själ. Att bli fastspänd och få sondslangen upp och ned genom halsen 3 gånger om dagen gjorde mig lugn. Jag var fortfarande sjuk, jag var NÅGOT. Djävulen är och var som din demon lucifer. Med rakbladet i handen fylls man av ett lugn när armen färgas röd, för några minuter - högst 45 minuter av godhet från djävulen innan man tvingas in i eldarna igen.
-
Jag känner som du gjorde. Vad är jag utan anorexin och djävulen vid min sida? Vad är jag utan de röda skärsåren på min arm? Skulle jag vara något då? Jag vill inte till det friska, mycket för min feta och fula kropp men också, det där med ensamheten. Med djävulen är jag aldrig ensam, men lämnar jag henne riskerar jag att bli sviken av någon annan. Jag minns inte ens det friska livet utan anorexin och djävulen men det jag kommer ihåg är osynligheten. Att inte vara någon, ingen alls. Ingen djävul att luta huvudet mot när det blev för mycket av allt. Känslan av att själen redan är död medan kroppen lever. ...

Reality is for free.

Kämpa på alla änglar där ute. NI är VÄRDEFULLA.
Elin Svenneke

SVAR: Hej Elin! Du skriver insiktsfullt och väldigt målande om din erfarenhet av anorexi. Visst finns det en trygghet i det sjuka, men den tryggheten är också väldigt falsk och kortsiktig. Det kommer alltid att finnas någon som har varit värre än en själv, fram tills den dagen man är död. Därför hoppas jag att du snart lyckas vända din onda cirkel. Kämpa på, till dig också!

2010-08-21 19:03:39

Tänkte lyssna på din föreläsning den 10/9 i Växjö. Ser även att du är här den 15/9 oxå. Stannar du dagarna däremellan?
Måste man skriva sin emailadress här i gästboken? varför, isåfall?
Har du tänkt att ge ut en 3:dje bok?
Kan man köpa böcker av dig när du är i Växjö?
Malin J.

SVAR: Hej Malin! Vad roligt att du vill komma till föreläsningen den 10:e! Förmodligen kommer jag att ha med mig böcker till försäljning, i alla fall på den föreläsningen som riktar sig mot allmänheten (kommer att ha en för ungdomar också), men jag har ännu inte kontrollerat detta med arrangören. Vill du vara 100% säker på att få en bok signerad när jag kommer till Växjö så kan du köpa en på förhand, till exempel via en internetbokhandel som AdLibris! Jag kommer inte att kunna stanna i Växjö mellan mina två föreläsningar.
Gällande böckerna så hoppas jag kunna ge ut fler böcker i framtiden, men ingen utgivning är planerad i dagsläget. Sist men inte minst: Mailadressen är till för att jag ska kunna svara på gästboksinlägg som av olika orsaker inte kan publiceras i gästboken.

2010-08-21 18:56:37

Läser din blogg ibland. Tycker det är intressant att läsa det du skriver om ditt tidigare liv och jämföra hur du har det nu. Du har fått en andra chans, jag är jätteglad för din skull. Undrar bara lite:
Har du begärt ut ALLA dina journaler och var det helt problemfritt?
Läste nånstans i din senaste bok att syftet med att självskada sig själv är inte att vilja dö. Det är för att lindra sin ångest. Blev därför förvånad när jag läste ur din journal att du hade försökt hänga dig 2(!!) gånger vid samma tillfälle. Du ville alltså DÖ?
Hur känns det att läsa sin journal och minnas tillbaka allt? Är det inte jobbigt och sorgligt att se verkligheten kring vad som hände omkring dig? Du brydde dig säkert inte då, men NU... Du har ju "levt" 2 liv och jag undrar hur detta har påverkat dig? Stor kram från en frågvis Ida
IDA

SVAR: Hej Ida! Ja, när jag väl begärde ut mina journaler gick det förhållandevis problemfritt. Som patient har man rätt att ta del av sina journaler och en sådan begäran ska handläggas skyndsamt. Jag har inte begärt ut alla mina journaler utan endast de som har varit viktiga för mig att få se. På flera sätt är det väldigt sorgligt att läsa journalerna i efterhand, men för mig har det varit nödvändigt för att förstå vad som hände och hur man tänkte. Som du säkert har sett efter att ha läst min blogg är det här en tid som har påverkat mig mycket, men som jag samtidigt känner ligger långt ifrån det liv jag lever idag. Det är både förvirrande och fantastiskt!

Du undrar också kring självskadebeteende och självmord. I regel skadar man inte sig själv för att dö, utan som ett sätt att hantera ångest. Så var det också för mig. Däremot vet vi att personer som skadar sig själva löper en kraftigt förhöjd risk att faktiskt ta sitt liv. Det kan bero dels på att självskadehandlingar kan gå snett, men också på att ett liv med självskadebeteende kan bli så känslomässigt påfrestande att självmord känns som enda utvägen. Jag vill minnas att det var så det kändes den gången, men att det var förhållandevis tillfälligt.

2010-08-04 22:16:28

Hej sofia det va länge sedan hoppas allt är bra med dig och du passa i glasögon:)Nu ha jag träffat en dietist och det va inte alls bra jag väger tok för lite tycker hon och undrade varför inte hade kommtit långt innan. Jag fick papper på hur jag går upp i vikt men jag mår illa av det. Klara inte av att läsa lapparna ens. skolan ha inte börjat än och jag mår skitv dåligt. Vet inte om jag ska ta kopia av papprerna som jag fick av dietisten och ge dem i skolan vad tycker du?Jag ha fått en lägenhet i lund och jag ha ångest för det. kände du likadant när du skulle flytta?vi ha redan flyttat in saker i lägenheten.Tycker du att det är att jag flyttar?Jag hoppas jag inte störde. Ha det så bra sofia.jag tänker på dig varje dag

malin

SVAR: Hej Malin! Vad bra att du fått kontakt med en dietist som kan hjälpa dig att få balans på maten. Att flytta hemifrån kan kännas läskigt, det är en stor förändring, men för mig var det bra. Det är svårt att säga hur du ska göra med olika saker och om flytta är bra för dig eller inte. Men om man har kommit till en viss punkt kan det, som för mig, vara bra att få prova sina egna vingar och upptäcka att de faktiskt bär! Det är stärkande. I händelse av att man inte är flygfärdig ännu kan man behöva mycket stöd för att det ska fungera bra. Jag hoppas att du har bra människor runtomkring dig som stöttar!

2010-07-28 23:39:06

Hei, var med på åpningsseminaret av den nye spiseavdelingen i Bodø i oktober i fjord. Du var helt fantastisk flink. Kjente meg mye igjen av det du sa. Mamma og søsteren min var også der da du holdt foredrag. De lærte masse nytt og likte foredraget ditt veldig godt. Det var nok bra for alle pårørende.
Når jeg skjemmes over arrene min så bruker min søster og nevne deg. Du sa til barn at du hadde slost med en tiger.
Alle syns det var så bra at du gikk med korte armer slik at arrene syntes.
Øver meg selv på å gjøre det, men er ikke så enkelt..
Når mennesker spør om hva som har skjedd, hva skal man si? At alle har hadd sin hostorie?
Marit

SVAR: Det är jättesvårt, det där med vad man ska svara när folk frågar om ärren. Jag blir också alltid lite osäker. Men det är faktiskt väldigt, väldigt få som frågar och för varje gång lär man sig något som gör det lite lättare till nästa.
Jag använder mig av lite olika svar beroende på vem som frågar och i vilken situation jag befinner mig i. Att säga att jag slagits med en tiger eller med en haj fungerar bäst på små barn eller på vuxna människor som från början inte borde ha frågat (till exempel den främmande mannen i kassan i affären). Med barnen säger jag det på ett lite busigt, skojigt sätt medan det för den vuxna blir en vänlig signal om att "det har inte du med att göra".

När patienter frågar (jag är sjuksköterska) brukar jag le och säga "Jaa, det finns fler som har varit sjuka!". Om de sedan undrar vad jag har haft för sjukdom brukar jag säga att det var helt okej att de frågade, men att "nu handlar det om dig".

När vuxna människor som jag ska ha en fortsatt relation till frågar, till exempel kollegor eller kursare, brukar jag säga som det är. Att jag hade ätstörningar och självskadebeteende en gång, men jag mår bra idag och jag tycker inte att den tiden säger något om det liv jag lever idag, som ligger långt ifrån det självdestruktiva liv jag levde för tio år sedan.

Jag hoppas mina svar kunde ge dig lite tankar och idéer! Kanske du redan känner till att jag kom ut med en ny bok i Norge i våras, som heter "For å overleve" (Humanist forlag). Där har jag bland annat skrivit lite om att leva med ärr och vad jag svarar på frågor om det.

2010-07-28 09:08:17

hej sofia !

ja tycker dinna böker är jätte bra att det finns någon som kan informera om det själv så har ja ska dat mig på alla sätt i 7 år mår skit har bott på många behandlingshem å bup och psyl flera ggr
och dbt har ja testat och så men inget hjälper mig det känns hopplöst
paulina

SVAR: Hej Paulina!

Vad roligt att du uppskattar mina böcker. Förstår att det känns tungt och uppgivet. Ibland är det viktigaste att bara hålla ut, för ibland kan vändpunkten vänta runt hörnet när man minst anar det. För mig blev räddningen en teatergrupp - det hade jag aldrig trott! Och idag tänker jag, att det hade varit hemskt om jag givit upp och missat allt det jag får uppleva nu. Så kämpa på!

2010-07-25 20:13:54

Hej Sofia!
Har läst din första bok nu under semestern, vill bara skriva att jag är väldigt glad för att psykvården av unga lyfts fram. Har själv legat inne 2,5 år som 18-åring utan att få behandling. Först när avdelningen lades ner fick jag hjälp på "utsidan". Mår bra sedan flera år tillbaka, utbildat mig och har ett bra jobb som jag trivs med. Men jag tycker det är viktigt att det finns sådana som du som orkar lyfta fram de problem och brister som svensk psykvård har.
Vera

SVAR: Hej Vera! Tack för ditt inlägg! Det låter som våra erfarenheter liknar varandra. Håller med dig om att det är mycket viktigt att diskutera hur vården för självskadande patienter, och den psykiatriska vården överhuvudtaget, ser ut. Jag är glad att du lyckades vända skutan och att du verkar trivas med livet!

2010-07-15 21:00:39

Hej Sofia!

Jag känner att jag skulle vilja plugga och "bli någonting". Det velar fram och tillbaka men allting rör sig inom samma genre, sjukvård och hjälpande arbete. Har förut velat bli psykolog men för inte så länge sedan ändrat mig till läkare (psykiatriker), fast jag har kommit fram till att det skulle vara för jobbigt och näst intill omöjligt (jag vet att det sägs att ingenting är omöjligt...). Det är jättesvårt att komma in på läkarlinjen, jag måste läsa in i princip alla mina gymnasiebetyg och sedan plugga i jättemånga år. Jag vet inte ens om jag kan det för jag började strunta i skolan i sjuan och nu är jag 22 år och har faktiskt ingen aning om hur man pluggar! Andra skulle säkert tänka, det är väl inget svårt, men hur vet jag om jag kan efter så många år? Istället har jag tänkt att jag vill läsa till sjuksköterska och arbeta antingen med barn eller inom psykiatrin, fast jag undrar om det går med mina ärr som visserligen inte är stora men är där... Utbildningen till sjuksköterska känns också bättre, den är betytligt kortare och inte lika mycket plugg (inbillar jag mig i alla fall). Dessutom får man ju mer patientkontakt i sjuksköterskeyrket (tror jag). Men nu till min fråga, eller frågeställning snarare... Du och några fler personer jag har stött på har ju eller håller på att ubilda sig till just sjuksköterska. Även om det finns många med självskadebeetende som inte har gjort det och inte kommer göra det heller så känner jag ändå som att jag väljer det som "alla andra" som har varit i min sits väljer. Jag menar inte att det är fel eller att någon annan gör fel, men min "rädsla" speglar in; jag är orolig att folk ska tänka att jag väljer att utbilda mig till sjuksköterska för att andra innan mig med självskadebeetende har gjort det, och att jag därför inte tänker själv, utan gör som "alla andra" gör. Det gäller väl egentligen att jag står på mig och visar att valet faktiskt är mitt, men jag undrar om du har några reflektioner över det.
Ilona

SVAR: Hej Ilona! Tack för att du delar med dig av dina tankar! Jag har haft liknande reflektioner och kan till exempel besväras aningen av att många tänker att människor som mår/ har mått dåligt väljer att bli sjuksköterskor för att hjälpa sig själva snarare än för att hjälpa andra. Att det faktum att man väljer att arbeta i sjukvården skulle vara ett tecken på att man inte lämnat sitt eget dåliga mående bakom sig, på något sätt. Det finns alldeles säkert de som mått dåligt som söker sig till vården av den anledningen, men så är det förstås inte för alla. Däremot är det naturligtvis så att våra livserfarenheter formar oss som människor. Ingen skulle förmodligen tycka att det var konstigt om en person vars förälder gått bort i cancer, som vuxen väljer att utbilda sig till läkare inom onkologi. Och konstigare än så är inte heller detta.

Tyvärr har människor fördomar om de mest skilda ting, och vilken minoritet man än tillhör (fd självskadare, i det här fallet) drabbas man av dem i någon utsträckning. De allra, allra flesta människor är stöttande och du kommer förmodligen, liksom jag, möta långt fler kursare och kollegor som är positiva till dig så länge de kan se att det enda som skiljer dig från vilken annan student som helst är några få ärr. Men de där få människorna som håller fast i sina fördomar stjäl förstås mycket energi, det är ofrånkomligt, och i bästa fall hittar du någon god vän som du kan få stöd av och utbyta tankar med. Det är lättare sagt än gjort, men det jag tror man måste göra är att hitta strategier för att finna trygghet i sig själv. Jag tycker definitivt att du ska söka dig till det yrke som du är intresserad av och tror dig vara bra på. Det vore så synd om andra människors orättvisa fördomar fick "vinna" över dig, om du nu vet att det är sjuksköterska du vill bli!

2010-07-11 20:54:45

Hej Sofia.
Har just läst din bok och vill bara säga att jag kännde igen mig på mycket i den . Jag har haft ätstörningar i nästan hela mitt liv men har nu sedan 3,5 år sedan hållit mig rätt frisk.
Din demon Lucifer är väldigt lik min demon som jag fortfarande får kämpa emot vissa dagar.
Tack för din bok och ditt stora mod att orka skriva den!

Fia

SVAR: Vad roligt att du uppskattade boken, och starkt av dig att du har lyckats hålla ätstörningen inom kontroll de sista åren! Tack för ditt inlägg!

2010-07-05 23:25:34

Hei! Takk for at du gjør en så god jobb med å hjelpe folk som sliter, og for at du opplyser andre om dette temaet. Du gjør virkelig en bra jobb, og det er flott at du får brukt dine egne erfaringer til noe positivt. Tusen takk for at du er den du er!
Marie

SVAR: Tack själv, snälla du!

2010-07-04 15:25:56

Hej!
Jag undrar varför man inte kan sätta lpt på en bulimiker? Eller kan man det?
Jag svälter 5-6 dagar i veckan och de resterande två dagarna äter och kräks jag ca 10ggr om dagen. Tror alltid att jag ska dö när jag står över toaletten, och i just den stunden tycker jag nästan att det är lika bra..
Men eg. vill jag nog inte dö..
Orkar inte ha det så här längre. Om jag skulle motsätta mig vård varför kan de då inte ge mig lpt?
Tror jag skulle behöva lpt faktiskt, kommer nog dö snart annars.
lu

SVAR: Det låter som du har det jättejobbigt och skulle behöva hjälp för din ätstörning. Vården behöver ju inte nödvändigtvis vara på tvång - tvärtom så brukar frivillig vård både ha bättre effekt och innebära mindre lidande. Jag tycker du ska ta vara på den hjälp du kan få!
Även bulimiker kan tvingas till vård enligt LPT, men eftersom tvångsvård innebär en inskränkning i mycket grundläggande mänskliga rättigheter används det bara i mycket akuta situationer. Det är inte lika vanligt att bulimiker hamnar i ett fysiskt livshotande tillstånd, däremot är bulimi alltid ett fruktansvärt psykiskt lidande. Det i sig gör ofta bulimiker mer motiverade att själva arbeta för att ta sig ur sitt problem. Du ska inte behöva ha det som du har det, så jag tycker verkligen att du ska kräva att få hjälp!

2010-07-01 15:55:58

Hej Sofia, till hösten ska ja börja gå i bildterapi,ja ha aldrig testat de innan å vet inget om de , de va egentligen meningen att ja skulle få en psykotherapheft men växjö landsting avslog de då ja redan ha testat 2 stycken som inte "passade" mej , alltså person kemin stämmde inte . Så de ända dom erbjuder är bildterapi för att få bukt med PTSD, å för átt hitta nya straegier att hantera min vardag. Vad tror du om detta?. Jag fia 25 år som i 10 år rammlat runt på instutioner å psyk, skadat sönder mej Å nu helt plötsligt ska vi gå till botten eller roten av min problematik...ja är minst sagt kluven.
fia

SVAR: Hej Fia! Jag har svårt att avgöra vad som är rätt och fel att göra behandlingsmässigt, då jag inte är tillräckligt insatt i din situation. Men vad jag tänker generellt kring olika terapeutiska behandlingar, är att de främst fungerar som ett slags redskap för att man ska kunna hjälpa sig själv. Olika redskap, alltså olika terapiformer eller terapeuter, kan fungera olika bra för olika människor. För en person kan det vara bildterapi som är det allra bästa, medan någon annan hellre vill gå i traditionell samtalsterapi. Men inget av det lär ha någon effekt om man inte själv är beredd att ge det en chans. Att du är kluven är fullt begripligt efter så lång tid, för att lämna självdestruktiviteten innebär ju också att du lämnar en stor del av det liv som har varit ditt. Det är naturligt att det känns otryggt och ovisst. Men jag tror det är viktigt att lyfta upp den där kluvenheten till ytan och ifrågasätta den, för det vore så tråkigt om du gick miste om allt ett "friskt" liv har att erbjuda dig på grund av osäkerheten. Försök se bildterapin som ett redskap och en möjlighet för dig, och jobba för att ge det en uppriktig chans!

2010-06-30 19:51:22

Hej Sofia. Jag var alldeles nyss på debatten du medverkade i på Peace And Love.
Jag missade dig när du var i Borlänge (falun?) och föreläste så jag blev minst sagt glatt överaskad när jag såg dig på scenen ikväll!
Du gör ett bra arbete! Du var bra ikväll!
Kram
Annelie

SVAR: Vad roligt att du uppskattade debatten! Själv blir jag alltid nervös av debatter, man vet aldrig vart de ska ta vägen. Men det gick ju vägen den här gången också! Hoppas du hade en fortsatt trevlig kväll på Peace & Love!

2010-06-22 05:58:55

Hej jag vill bara meddela att du finns på mitt Webbhotell nu. Men snälla jag vill köpa en bok hur gör jag.
Emanuel Olsson

SVAR: Du kan köpa boken antingen via en internetbokhandel som till exempel www.adlibris.se (det är inte så svårt, men be någon i din närhet om hjälp om du inte reder ut det). Du kan också gå in i en bokhandel och be dem ta hem boken till dig! Du behöver kunna ange bokens titel (För att överleva) och författarens namn (Sofia Åkerman).

2010-06-20 10:01:43

Jag ringde akutpsyk i natt o berättade vad jag gjorde, men inte mitt namn. Då sa hon "det är väl dumt" "det kanske inte är så farligt"
Själv känner jag att det spårar ur mer o mer. Jag vill inte göra så, men jag kan inte sluta. Det är som ett starkt tvång att utföra dessa handlingar. Jag kan inte be om hjälp. Kan inte lägga in mig frivilligt. Då blir det mitt fel. Jag är rädd för vad jag gör. Jätterädd! Speceillt för att någon ska få reda på det. Dubbla känslor. Båd vill ha hjälp, men kan inte ta emot den.
lillajag

SVAR: Förstår dubbelheten. Hade inte självdestruktivitetn fyllt en funktion hade du ju inte börjat från första början! men jag tror det är viktigt både att du funderar över och ifrågasätter dina egna tankar, och att du också släpper in någon annan som kan fundera tillsammans med dig. Det behöver inte alls innebära att du måste läggas in.

2010-06-19 12:07:01

Bra att du tog bort "tipsen" som kan smitta o tack för svaret. Jag är rädd för det jag gör. Känns otäckt eftersom jag hela tiden avancerar beteendet/gör värre o värre saker o håller kvar längre o längre. Jag plågar verkligen mig själv genom dessa handlingar. Psykiatrin vet om detta, men de gör inget. Jag vill ju att någon ska sätta stopp. Hjälpa mig att sluta. Men det kan jag ju inte säga för då blir jag inlagd. Har varit det på LPT förut i omgångar. Dessa handlingar har blivit ett sett att göra osynliga skador på kroppen för att slippa ärr.
lillajag

SVAR: Det är jättebra att du faktiskt VILL ha hjälp att sluta! Dessvärre finns det ju ingen enkel väg, utan att sluta skada sig själv är ett arbete som man måste göra själv med stöttning av andra. För att andra ska kunna stötta måste de ju veta vad det är som händer. Om du berättar precis så som du skrev till mig, att detta är något som du lider av och som du verkligen vill arbeta för att kunna sluta med, så tror jag inte du borde riskera LPT. För vård under LPT är en förutsättning att man motsätter sig vården. Om det är så att du känner att du inte får någon konkret hjälp av psykiatrin idag och om du själv känner dig redo att arbeta för att minska ditt självskadebeteende, kan en idé vara att be om att få tillträde till någon aktiv terapeutisk behandling. DBT, dialektisk beteendeterapi, har till exempel visat lovande resultat vid självskadebeteende och där får man väldigt mycket aktivt stöd och man får lära sig färdigheter för att på andra sätt hantera livet när det är svårt.

2010-06-19 08:51:52

HEj förlåt jag skulle vilja beställa din bok men hittar inge adress. Och mitt minne hette den någonting om självskador. MEn vill du ge mig adressen så är jag mycket tacksam. Sen har jag skrivit in dig på min webbplatts.
EmanuelOlsson

SVAR: Boken "För att överleva -om självskadebeteende" finns att köpa i alla internetbokhandlar. Till exempel hittar du den här hos AdLibris: http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9127118142

2010-06-18 20:42:22

Hej
Jag har börjat göra olika saker för att (beskrivning av självdestruktiv handling, bortredigerad). Är detta vanligt?
Lillajag

SVAR: Hej! Som du ser har jag tagit bort beskrivningen av handlingen, eftersom många med självskadebeteende läser här och jag vill inte omedvetet "inspirera" till nya sätt att skada sig själv. Men jag har läst ditt inlägg så vi vet ju båda vad det handlar om, därför kan jag svara ändå.
Det är svårt att säga om metoden du beskriver är vanlig eller ovanlig. Det är kanske inte den metod man först associerar till begreppet självskada, men å andra sidan är uppfinningsrikedomen enorm. Jag har stött på det du beskriver tidigare, så jag kan i alla fall garantera att du inte är ensam! Jag tror också att psykiatrin generellt har viss vana av att hantera den typen av självdestruktivitet.

2010-06-07 22:15:35

Hej Sofia! Jag sitter här med din bok För att överleva i famnen. Jag ska skriva en rapport till ett skolarbete om en samhällsfråga, därmed har jag valt självskadebeteende. Det känns jättetufft, eftersom det är ett väldigt svårt att "ämne" att skriva om. Men din bok är jättebra. Tack! Jag vet inte om jag ens hade valt det här "ämnet" om det inte vore för din föreläsning du hade i Kalix för ett par månader sen. Jag hade så gärna kommit och pratat med dig efter, men jag hann inte.. Så jag tänkte fråga nu. Hur är det att bo med en iller, egentligen? Kan man jämföra det med en katt? haha
Mia

SVAR: Hej Mia! Så roligt att du valt just självskadebeteende att skriva om! Nej, det är inget enkelt ämne och det kan faktiskt förklara det faktum att vi generellt inte vet så mycket om självskadebeteende idag i förhållande till hur utbrett problemet är, framför allt bland unga. Men just därför är det ett viktigt ämne att uppmärksamma! Bra att du tycker min bok är till hjälp. Du kan också titta på Socialstyrelsens rapport "Vad vet vi om flickor som skär sig?" från 2004 (finns på nätet) och på Per Straarup Söndergaards bok "När livet gör ont", som borde finnas på biblioteket!

Vad roligt att du uppskattade föreläsningen i Kalix. Synd att du inte fick möjlighet att komma fram, men jag ska svara på din fråga här! Ja, illrar är faktiskt ganska lika katter i sitt sätt att vara och tänka. De tycker mycket om människor och förstår mycket av det man säger till dem, men lyder bara när det passar dem. Illrar tycker mer om att leka än att kela, och hittar dagligen på bus i form av att flytta/ gömma/ ta/ välta saker etc. För att en iller ska bli tam krävs mycket hantering och av flera anledningar är det inte ett lätt husdjur: man måste anpassa sin bostad, det är ofta svårt att hitta passning, få veterinärer har kompetens för illrar, de råkar ofta ut för olyckor, de blir sällan 100% rumsrena och de tar som sagt gärna till tänderna ... Så man ska läsa mycket om illrar innan man väljer att skaffa en, även om Edda utan tvekan är det mest spännande husdjur jag har haft. Hon är definitivt en liten dam med karaktär! Jag har bloggat en del om hennes upptåg. Du hittar inläggen under etiketten "Edda"!

2010-06-03 15:14:34

hej,
lyssnade på dej igår i Olofström då du höll föredrag på Folket Hus.
Du är väldigt duktig och jag tycker det är väldigt starkt av dej att göra det du gör. Jag tror du kan skapa både hopp och förståelse hos drabbade,anhöriga, vänner eller vuxna som finns runt omkring.
Önskar att ungdomar på högstadium och gymnasium får chansen att lyssna till dej i kommunen.
Jag arbetar som skolsköterska och jag träffar dessa elever ibland och det är ett tungt arbete på många plan. Pendling mellan hopp och förtvivlan.

Önskar dej allt gott!
Lycka till!
"Syster"

SVAR: Tack för ditt inlägg! Jag förstår att arbetet med att möta dessa ungdomar som skolsköterska är omvälvande och säkert får en att känna sig maktlös ibland. Men jag är övertygad om att ditt arbete både kan göra och gör stor skillnad!
Jag är glad att du uppskattade mitt föredrag i Olofström!

2010-06-02 21:46:43

Hej sofia okej ha du haft samma problem? Vrt du om det finns akut tid hos en dietist? jag ska ringa till vårdcentralen i morgon och säga att dem måste skicka en remiss till en dietist nu för att jag måste ha näringsdrycker till turkiet för att förre året blev jag sjuk där för att jag inte fick näring i mig.Jag måste ha med mig mig två till skolan på måndag för att vi ska vara borta hela dagen. nu när jag är så motiverat så få jag inte någon remiss trots att jag behöver det:(
Vad hade du gjort sofia jag sakna dig mycket
kram en förtvivlad malin

SVAR: Jag tror inte det finns akuttider hos dietister - möjligen om du vänder dig till någon privat. Bra att du ska ringa vårdcentralen, det är precis vad jag hade gjort.

Hoppas du får en bra resa till Turkiet!

1 2 3